Att leva med ett skapande sinne

Niklas Dahlqvist — Sun, 16 May 2010 09:00:22 +0000

Hjärnkontoret jag besitter har inte förstått det där med reglerade arbetstider. Det är ständig full verksamhet mellan skrivborden och tankehögarna. Intensiteten kan det skilja på något. Men alltid minst en tanke vaken och två problem som löses samtidigt och en att göra hög på lut. Nattskiftet jobbar allt som oftast tyst och stilla vilket ger det fysiska maskineriet chans till återhämtning. Att komma på i sömnen att man glömt att lägga anteckningsboken på nattduksbordet kan ge upphov till dålig sömn. Det kan ju komma en bra idé eller lösning som kan försvinna om den inte direkt förevigas i skrift.

Min Moleskine reporter

Under den vakna tiden måste jag ha minst ett eller flera projekt igång eller på lut för att hålla tankeverksamheten sysselsatt. Även om jag mest gillar stilla njutbar tid. Beror nog på att den tiden bäst går att nyttja till att tänka, planera och skapa. I dessa #lattepappa dagar rör många, stora som små, projekt barnen och deras välmående. Lämning och hämtning av stortjejen är ett projekt. Fix i hemmet med problemlösning av förvaring, ordning och reda samt underlättande av daglig markservice är ett annat.

Det lite spännande är att när ett problem håller på att få sin lösning kan det, som blixt från klar himmel, komma en lösning på hur ett av barnens leksaker bäst kan lagas. ”Om jag skruvar upp den och böjer på den så borde det fungera”. En sådan blixt kommer från det dolda tänkandet. Det som pågår bakom tankarna som är i fokus. Ett exempel är min kära kaffemaskin som hade fått sig ett läckage. Efter flertalet funderingar under en tid i hjärnkontorets bakre regioner på hur en halvautomatisk espressomaskin med kvarn kan tänkas vara uppbyggd, lagade jag den i bästa Handy Manny-anda en ledig stund. Att säga att jag älskar problemlösning och det abstrakta tänkandet kan nog anses vara en underdrift.

Vad händer när jag inte har hjärnverksamheten igång undrar säkert någon. Det som sker är en stilla undergång av min person. Jag går ner mig en aning helt enkelt. Blir uttråkad och smådeppig. De dagar hjärnkontoret faktiskt tar någon form av semester umgås jag lite extra med mina gitarrer och hoppar upp på en ljudvåg och far till landet ”vara” där de tiotusen ting kan ses. Min egen tanketid med summering och sortering av intryck och tankar. Emellanåt är det ett måste att backa ett par steg och se över vart ett projekt är på väg och vart jag är på väg.

Det skapande sinne som huserar i det ständigt öppna hjärnkontoret är min största tillgång som hjälper mig att se nya vinklar på gamla problem, mönster och beteenden för att inte tala om alla dessa bilder. Rena fotografiska, tecknade eller som metaforer i skrift. Sitter i detta nu och pysslar med flera lite mer konstnärliga projekt som kan tänkas dyka upp framöver. Ett av dem är dessa krönikor jag ständigt skrivit i huvudet sedan gymnasietiden. Tyckte det var dags att börja skriva ner dem nu.

Sammanfattingsvis så är det ett stort plus att jag genom dessa projekt jag sjösätter och genomför lär mig så mycket nytt som jag har användning av i livet och i flera kommande projekt.

För det kommer nya hela tiden, precis som suget, måstet och drivet att skapa aldrig försvinner.
Och om det är en gåva eller en förbannelse tvista de lärde.

Lev väl,
/N

Mitt liv som #lattepappa

Niklas Dahlqvist — Mon, 10 May 2010 07:00:05 +0000

Det är hur härligt som helst att spendera oändlig tid med sina barn. En ytterst stor ynnest att ha den möjligheten som förälder. Och vett nog att ta vara på den dessutom. Under My’s första levnadsår jobbade jag hemifrån som frilans. Det var fullständigt underbart att kunna följa hela hennes utveckling från dag ett tills hon började på dagis. Samtidigt blev tiden för arbetet lidande emellanåt. Men det var det värt. Då styrde jag all min tid.

Stortjejen My på bushumör

Idag är jag anställd och trivs väldigt bra med det. Dock har jag inte kunnat välja att följa Ida’s utveckling så nära på samma vis. Men tack vare vårt välfärdssystem finns det möjlighet att åtminstone få vara med en del under den, för mig, viktiga tid av utveckling som sker från ett halvår och ett år hos ett barn. Jag har nu fått uppleva Ida krypandes runt mina ben. När hon satte sig upp första gången. Ställa sig upp mot möbler. Stående ritandes på stafflit i lekhörnan. När hon ställde sig upp utan hjälp första gången. Stod utan stöd. Sina första stapplande steg som slutade pladask på blöjrumpan. När hon jagade storasyster runt lägenheten krypandes i turbofart. Ida underbart dansandes, vilket sker väldigt ofta. Spelandes på keyboard. Och nu när hon tio och en halv månad, går längre sträckor utan problem. Ute som inne. Det där med skor var lite knepigt i början.

Att uppleva någonting nytt är stort

Ödmjukt ska man tillägga att det inte bara är Ida som utvecklas i takt med tiden går och framsteg görs. Det är lika mycket jag som utvecklas. Hittar tillbaka till mig själv från en lite vilsen tid. Kunnat backa tillbaka, tänka efter och och om för att kunna välja rätt väg igen. Den basala vägen. Den förnuftiga vägen. Den levande vägen som faktiskt är här nu och hela tiden.

Det är fullkomligt fantastiskt att vara med henne och ha henne som lärare när hon upptäcker allt som är nytt och spännande. Vara med och se hur hon låg i gräset och studerade grästrån. Klappade marken. Och i sandlådan känna hur sanden kändes att klämma på och låta rinna ut mellan fingrarna. Hur sand smakade. Hur ett löv såg ut och smakade. Att komma ihåg att inte ta saker och människor för givet man har runt omkring sig kan man aldrig bli för ofta påmind om inte. Det är något jag försöker lära mina barn och som mina barn och familj hela tiden påminner mig om. Och jag blir allt bättre på att lära mig och komma ihåg, trots min lite tankspriddhet.

Lev väl,

Niklas Dahlqvist - Tankar och betraktelser » Krönika

Att leva med ett skapande sinne

Mitt liv som #lattepappa