Rösta i YABA!
Visit http://www.ipligence.com

Vägen fram

20140520-194734.jpg

Det är många gånger under resa som jag låter tankarna får vandra extra fritt. På pendeltåg, tunnelbana, bakom ratt. Där på vägen fram finner jag lösningar, ser problem, renoverar livet, hittar fler lösningar. Många tankar vandrar iväg till barnen och kärleken. Det härliga med många tankar är att de ger värme i själen och lyckorys på hela kroppen. Tankar som genererar lyckaenergi som gör det lättare att orka. Som: ”Att vara galet tokkär i sin bästa vän som dessutom är ens livskamrat är helt enkelt fantastiskt och underbart. En lyckofigur jag är.” En sådan tanke lyfter lätt humöret en sämre dag.

Och det är där i tankarna vägen fram som man ser att det är dags. Dags för förändring. När man stångat huvudet mot samma vägg alldeles för länge och kämpat på blir det bara yrsel kvar. Då behöver man byta riktning något. Lite som när man inser att livet inte behöver vara en amerikansk highway som mil efter mil bara går rakt fram genom en öken. Utan att det kan vara en härlig frisk åktur utmed kusten med vinden i håret och solen i ögonen. Men det är inte alltid helt lätt att göra detta byte. Med hjärtat som kompass måste man våga lita på livet. Det är trots allt hjärtats kompass som har givit mig mitt livs kärlek, så varför skulle den inte ge rätt riktning även i andra delar av livet? Där också passionen borde få styra mera. Nu har jag gjort en sådan förändring i navigeringen. En förändring som suttit långt inne. Det är lite detaljer i pappersarbetet kvar. Men blinkersen blinkar, vägen är klar och filbytet påbörjat.

Den nya riktningen framåt har förstås med att prioritera om den tid som vi alla har lika mycket av till förfogande varje dygn, som jag skrev om i mitt förra inlägg. Sedan handlar det också om att lära om invanda mönster. Levnadsmönster som kanske inte alltid varit helt nyttiga för en själv och ens omgivning. Men med nosen i backen missar man så mycket liv, så många möjligheter, så mycket som bara passerar medan hjulen hamnar lite utanför väggrenen. Ratten rycker till och vibrerar. Ryggmärgsreflexen att ta ett krafttag i ratten för att tvärsvänga upp på vägen igen utan att se vart som finns där är inte helt lätt att behärska. Men jag har lyckats bra. Mycket bra. Nu med hjärtat som kompass går det lättare att se hela kartan på gps:en och meningen med resan.

Och med den insikten handlar det nu om att hålla ögonen på vägen, riktningen rak och hjärtat högt. För nu ljuder direktivet ”sväng sakta höger” upprepade gånger och det är hög tid att placera sig rätt, se i backspegeln, slå till blinkersen och sakta byta fil för att köra vidare mot nya äventyr.

Välkomna att följa med på resan.

Lev väl min vän,
/N

(Bilden är tagen 17 maj på väg hem från Skottvångs gruva där bonusbarnen deltagit i Gnesta Kulturskolas dag. Hela storfamiljen samlad i solskenet.)