Mitt liv som #lattepappa

Det är hur härligt som helst att spendera oändlig tid med sina barn. En ytterst stor ynnest att ha den möjligheten som förälder. Och vett nog att ta vara på den dessutom. Under My’s första levnadsår jobbade jag hemifrån som frilans. Det var fullständigt underbart att kunna följa hela hennes utveckling från dag ett tills hon började på dagis. Samtidigt blev tiden för arbetet lidande emellanåt. Men det var det värt. Då styrde jag all min tid.

Idag är jag anställd och trivs väldigt bra med det. Dock har jag inte kunnat välja att följa Ida’s utveckling så nära på samma vis. Men tack vare vårt välfärdssystem finns det möjlighet att åtminstone få vara med en del under den, för mig, viktiga tid av utveckling som sker från ett halvår och ett år hos ett barn. Jag har nu fått uppleva Ida krypandes runt mina ben. När hon satte sig upp första gången. Ställa sig upp mot möbler. Stående ritandes på stafflit i lekhörnan. När hon ställde sig upp utan hjälp första gången. Stod utan stöd. Sina första stapplande steg som slutade pladask på blöjrumpan. När hon jagade storasyster runt lägenheten krypandes i turbofart. Ida underbart dansandes, vilket sker väldigt ofta. Spelandes på keyboard. Och nu när hon tio och en halv månad, går längre sträckor utan problem. Ute som inne. Det där med skor var lite knepigt i början.

Ödmjukt ska man tillägga att det inte bara är Ida som utvecklas i takt med tiden går och framsteg görs. Det är lika mycket jag som utvecklas. Hittar tillbaka till mig själv från en lite vilsen tid. Kunnat backa tillbaka, tänka efter och och om för att kunna välja rätt väg igen. Den basala vägen. Den förnuftiga vägen. Den levande vägen som faktiskt är här nu och hela tiden.

Det är fullkomligt fantastiskt att vara med henne och ha henne som lärare när hon upptäcker allt som är nytt och spännande. Vara med och se hur hon låg i gräset och studerade grästrån. Klappade marken. Och i sandlådan känna hur sanden kändes att klämma på och låta rinna ut mellan fingrarna. Hur sand smakade. Hur ett löv såg ut och smakade. Att komma ihåg att inte ta saker och människor för givet man har runt omkring sig kan man aldrig bli för ofta påmind om inte. Det är något jag försöker lära mina barn och som mina barn och familj hela tiden påminner mig om. Och jag blir allt bättre på att lära mig och komma ihåg, trots min lite tankspriddhet.

Lev väl,

/N