Niklas Dahlqvist – Tankar och betraktelser

I eftermiddags ringde våra döttrars dagmamma och berättade att Lilltjejen trotsat ordentligt och att en kvinna kommit fram och börjat skrika oförskämdheter åt henne. Jag hörde på dagmamman att hon...

I eftermiddags ringde våra döttrars dagmamma och berättade att Lilltjejen trotsat ordentligt och att en kvinna kommit fram och börjat skrika oförskämdheter åt henne. Jag hörde på dagmamman att hon både var ledsen och upprörd. Som alla föräldrar till en två tre-åring vet man att det förekommer viss trots. Trotsen tar sig olika uttryck hos olika barn. Stortjejen hade sitt sätt när hon gick igenom sin treårstrots. Lilltjejen som är envis som få har en imponerande pipa och som alla barn försöker hon manipulera sin omgivning för att få sin vilja fram. Det som i vanligt tal kallas för att testa gränser för vad som är gångbart och vad som inte är det. En naturlig fas i livet.

Nu hade Lilltjejen satt sig ner och protesterat hejvilt då hon inte ville gå som de övriga barnen utan skulle prompt sitta i dagmammans vagn. Ett beteende jag väl känner igen och arbetar med för att få henne förstå att man faktiskt inte kan göra så. Att man ibland faktiskt måste göra sådant man inte vill av olika anledningar. T ex att man måste gå och hålla i tampen i vagnen på trottoaren för att inte bli påkörd. Inga konstigheter.

Men idag vill hon inte gå. Hon vill åka vagn. Detta är inte möjligt då det inte finns plats i vagnen. Dagmamman ber då Lilltjejen att ställa sig upp och komma med för hennes beteende gör så att de andra barnen blir försenade till hämtningen. Lilltjejen tar då till ”jag-vill-inte”-gråten och tjuter än mer. Detta har jag själv upplevt flera gånger och agerat precis som dagmamman. Bättre dagmamma får man för övrigt leta efter. Barnen älskar henne och hyser stor trygghet till henne och hennes söner. Det gör att jag tryggt lämnar tjejerna i hennes vård varje dag. Denna dag inget undantag.

Det som sker härnäst är att dagmamman tar Lilltjejen i armen, hjälper henne upp och talar om för henne med något höjd röst att hon nu måste följa med och gå med de andra. Precis som jag själv gjort med bägge tjejerna vid totaltrots. Hade nu dagmamman brukat någon form av övervåld hade jag uppskattat en tillsägelse av främmande oinsatt person. Det är civilkurage. Men det som sker är hårresande.

Min första tanke när dagmamman ringde var att det hänt barnen något. Att de ramlat och slagit sig illa. Efter att ha förhört mig om vad som skett säger jag att det inte är okej av Lilltjejen att trotsa på det vis som hon gör och att vi måste komma fram till en lösning för att vardagen ska fungera för oss alla. Dagmamman fortsätter och berättar att en för henne främmande kvinna kommit fram och skrikit på henne så det ekat över centrumet. Kvinnan hade talat om för henne att hon minsann inte kunde ta hand om barn och kallat henne för både det ena och det andra. Jag står chockad på kontoret på Nybrokajen medan hon berättar att hon ville ringa mig direkt om det skulle bli någon påföljd. Jag återfår fattningen något och frågar henne om hon menar allvar. Jag talar om för henne att jag står på hennes sida till 100% då jag känner både henne och mina barn väldigt väl. Medan vi pratar kommer kvinnan tillbaka. Det visar sig att hon följt efter dagmamman och de fem barn hon har hand om med bil. Jag hör den främmande kvinnan gorma om snett barnperspektiv och annat. Dagmamman säger till mig att kvinnan nu kommit tillbaka och fortsätter skrika och frågar mig om jag kan prata med kvinnan. Detta är något jag mer än gärna gör. Dagmamman erbjuder den skrikande kvinnan att prata med barnets far, dvs mig, varpå den okända kvinnan ändrar uttrycket till att hon ska hjälpa dagmamman att trösta barnet. Jag står på kontoret på Blasieholmen och hör hur en främmande kvinna är på väg mot min yngsta dotter för att ta i henne. Det knyter sig i magen av ilskan och frustrationen över att inte vara närmare  Kärrtorp Centrum då jag inte har någon som helst aning om hennes egentliga agenda. Dagmamman agerar direkt genom att fråga kvinnan vad hon gör och säger till henne mycket skarpt att inte röra barnet. Jag hör henne säga att kvinnan inte hjälper till utan tvärtom bara förvärrar det hela. För vid det här laget är Lilltjejen inte bara trotsarg. Blyg som hon är för okända människor är Lilltjejen skrämd och rädd för den främmande kvinnan som skrikit och nu kommer emot henne. Efter tillsägelsen från dagmamman till den okända kvinnan skriker denne fler oförskämdheter medan hon går till sin silvriga bil och kör iväg. Jag är smått chockad över det som skett och hinner tänka ”vilken normal människa följer efter en dagmamma med barn med bil?”. Jag och dagmamman återupptar samtalet och jag hör hur Lilltjejen nu med viss protest följer med och går hållandes i sin tamp vid vagnen som de andra barnen. Dagmamman är ledsen och tvivlar på sin kunskap och erfarenhet. Jag talar om för henne hur mycket jag uppskattar det hon gör och att den okända kvinnan agerat helt fel samt att jag själv inte skulle agerat annorlunda med mitt eget barn än vad hon just gjort. Att hon fortsatt har hela mitt förtroende för henne som människa och dagmamma orubbat.

Vart går då gränsen mellan sunt och osunt civilkurage enligt mig?
När någon för mig främmande människa handgripligen är på väg att röra mina barn är gränsen för länge sedan nådd. När en person som utan bakgrundsfakta förtalar den jag och mina barns mor valt att ta hand om våra barn. När en person helt oresonligt vägrar ta in eller lyssna på vare sig dagmamman på plats eller prata med mig som barnets far via telefon. Att följa efter dagmamman och mina barn i bil. Att inte inse att man skrämmer barnen istället för att ge någon form av tröst. Utöver mina två döttrar var det tre barn till som blev skrämda. Det är inte okej.

Efter jag och dagmamman avslutat samtalet packar jag ihop och lämnar kontoret. På väg för att hämta barnen ringer jag till barnens mor och vi kommer överens om att mötas upp hos dagmamman. Väl där kommer vi tillsammans med dagmamman fram till att polisanmäla händelsen då det inte annat går att se det som ofredande eller försök till ofredande av barn och förtal av dagmamman. Barnen blev rädda. Det är inte okej. Dagmamman blev felaktigt ifrågasatt publikt på ett oförsvarligt sätt. Det är inte okej.

När jag skriver detta har jag lugnat ned mig väsentligt och försäkrat mig om att mina tjejer är okej så här långt och att de andra barnen också var det när de hämtades. Polisen vi pratade med bad oss hålla extra koll på tjejerna och sa att det bara är att ringa till BVC om vi märker att barnen är negativt påverkade av händelsen.

Jag har hunnit tänka över det hela flera gånger under kvällen. Om denna okända kvinna hade varit normalt funtad hade hon varit talbar och lyssnat på vad dagmamman berättade. Var hon dessutom så mån om barnet som hon påstod sig vara skulle hon talat med mig per telefon när hon blev erbjuden detta för att berätta sin version. Det är svårt att inte tänka tanken att det är en något förvirrad kvinna det handlar om. Tanken att hon i något tillstånd skulle tagit Lilltjejen och kört iväg med henne i bilen har jag också brottats med. Ingenting med detta är okej. Och då ser jag rationellt på det. Jag hade reagerat precis likadant om någon berättat samma scenario för mig om deras dagmamma och barn som jag nu gör.

Kvinnan som vi tror bor i Kärrtorp är i 50-års åldern och har axellångt grått hår och var vardagligt klädd i jeans och framförde en silvrig bil som påminner om en skåpbil i personbilsformat fast istället för täckt skåp hade rutor. Färgad som jag är tänkte jag direkt på en Toyota Yaris Verso.

Jag vill mycket gärna komma i kontakt med denna kvinna. Det är en polisanmälan upprättad som jag helt står bakom. För som sagt, en normalt fungerande människa beter sig inte på detta viset i mina ögon. Min minsta tjej har blivit skrämd, dagmamman publikt förtalad. Vad det hela rubricerades som i anmälan vet jag inte just nu utan inväntar kopia av den upprättade anmälan.

Om den omtalade kvinnan mot förmodan läser detta och känner igen sig får hon mer än gärna kontakta mig. Om någon har tips om kvinnan får man också gärna kontakta mig eller polisen via 11414.

Jag är inte ute efter någon häxjakt. Jag är bara intresserad av att mina och alla andra barn i Kärrtorp slipper bli skrämda i framtiden och att dagmamman ska få utföra sitt jobb ostört.

Kanske ska tillägga att benämningen dagmamma är något hon själv nyttjar även om den politiskt korrekta titeln är förskolepedagog.

Lev väl,
/N